Några dikter
Törst
Att vandra är inte längre
medveten rörelse
Kroppens autopilot
har tagit över.
Armarna pendlar
benen sträcks och böjs
utan tanke
efter nio dagars vandring
Nu finns utrymme
för fria impulser och intryck
Fjällbjörkar och ljung
får dalgångar att spraka
medan högsluttningarna kärvt
tunnar ut färgskalan
som för att mildra
mötet mellan jord och himmel
Det finns vila i nuet
med tillvaron i harmoni
tills kroppen upptäcker sin törst
då gom, tunga och strupe svullnar i raseri
Bort med fjällbjörkar och ljung
som inte lindrar vandrarens törst!
Vem bryr sig om himmelska färger
när tungan fastnat i den torra munhålan?
Att böja sig ner mot fjällbäcken
och låta kåsan fyllas till brädden
Med djupa klunkar dricka sig otörstig
är just nu dagens enda mening
Margot Haglund 2006 12 13
|